Idag har jag mött en kvinna som rörde mig till tårar. En kvinna från Afghanistan som kommit till Sverige för en månad sen. Hon berättade för mig hur hon var tvungen att fly sitt land och lämna man och fem barn, den yngsta bara 2 år, i Kabul. En son hade redan flytt och finns i ett annat land i Europa. Hon var gravid i tredje månaden när hon lämnade Afghanistan. Det tog henne fem månader att resa via Iran, Turkiet, Italien och resten av vägen till Sverige. Idag när jag träffade henne så var det den beräknade dagen för förlossning.
Jag frågade henne varför hon kom ensam. Hon berättade att talibanerna kom till hennes skönhetssalong och krävde att hon skulle stänga butiken. Att en kvinna jobbar är inte bra. Att en kvinna skulle ha en egen salong är otänkbart för talibanerna. När hon inte gjorde som de sa gick de till hennes man och hotade med att skära av henne öronen och näsan om hon inte gjorde som de sa. Då kände dom att det var bäst att fly. Så hon lämnade sin familj och begav sig ut på sitt livs äventyr.
Hon har ännu inte hunnit få uppehållstillstånd. Hon är också på besök i en annan kommun än den hon blivit placerad i, och det är inte enligt reglerna. Detta ställer till det när hon ska föda barnet. Vem betalar? Hon har heller inga babykläder, inget som man behöver när man får ett barn. Absolut ingenting och inga pengar.
Jag kände mig bra hjälplös. Tårarna var inte långt borta för någon av oss. Vi var 7 kvinnor kring köksbordet och delade det svåra i livet. När jag var tvungen att åka hem så ville den gravida kvinnan inte släppa taget om mig. Hon tittade på mig och sa "please help me".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar