Niclas talade idag om förlåtelse. Det är nog ett av de svåraste ord som finns. Att förlåta någon som har gjort en illa är inte så lätt. Precis som de allra flesta så har jag också blivit sårad många gånger. En del gånger djupare än andra gånger. När man fått tycka synd om sig själv ett tag så är det sen bäst att förlåta. Även om personen inte kommer och ber om förlåtelse så kan jag ändå förlåta. Gör jag inte det så blir jag till slut både sur och arg och till sist bitter. Det värsta med det är att personen som sårat mig minns säkert inte ens händelsen. Det är bara jag själv som lider.
Jag har i min närhet haft en person som aldrig förlät sina föräldrar för det de gjorde mot honom när han var barn. Jag har hört hur ledsen han var, hur arg han var och hur han senare blev bitter. Hur bitterheten sen satte sig i kroppen. Trots smärtor så kunde ingen doktor hitta något fel. Till slut orkade han inte leva längre och valde bort det tunga bördorna av oförlåtelse och sökte frid i döden. Det har lärt mig något om förlåtelse. Min mamma lärde oss barn "låt inte solen gå ner över din vrede" och "förlåt och be om förlåtelse om du behöver det, innan du somnar".
Förlåtelse är en befrielse. Det finns ingen skönare känsla än när man har burit på oförlåtelse och sen bestämmer sig för att förlåta. Frihet, glädje, kärlek och frid fyller ens hjärta. Man vet att man gjort det enda rätta. Man har förlåtit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar