Ny passion!

Idag har jag fyllt på mina garnlager. Jag var som ett litet barn i en godisaffär när jag besökte en garnbutik i Malmö. Garn till raggsockor, mer garn till halsduken jag håller på med och på posten låg det ett annat paket med  garner till Esthers mössa och halsduk. Min nya passion är virkning och stickning. Har inte hållit på med det på åratal och nu är det inne igen. Så avkopplande! Många tankar som flyger genom huvudet under tiden maskorna läggs till på virkningen.

Vi har haft en ledig dag och det har varit så skönt. Barnen ville till Malmö och shoppa och det säger man inte nej till. Det är alltid lika roligt att åka till storstan och lika roligt att återvända till lugnet på Skottstigen.

Håller också på att läsa en bok "Salig singel". Jag ska på kurs nästa vecka och har fått en litteraturlista på det som ska läsas innan. Boken handlar om hur det är att leva som kristen singel. Jag skäms över mig själv när jag läser den. Vad mycket knäppa saker man kläcker ur sig till någon som "ännu" inte är gift. För att inte tala om hur man beter sig. Varför är det så?

Förlåt!

Niclas talade idag om förlåtelse. Det är nog ett av de svåraste ord som finns. Att förlåta någon som har gjort en illa är inte så lätt. Precis som de allra flesta så har jag också blivit sårad många gånger. En del gånger djupare än andra gånger. När man fått tycka synd om sig själv ett tag så är det sen bäst att förlåta. Även om personen inte kommer och ber om förlåtelse så kan jag ändå förlåta. Gör jag inte det så blir jag till slut både sur och arg och till sist bitter. Det värsta med det är att personen som sårat mig minns säkert inte ens händelsen. Det är bara jag själv som lider.

Jag har i min närhet haft en person som aldrig förlät sina föräldrar för det de gjorde mot honom när han var barn. Jag har hört hur ledsen han var, hur arg han var och hur han senare blev bitter. Hur bitterheten sen satte sig i kroppen. Trots smärtor så kunde ingen doktor  hitta något fel. Till slut orkade han inte leva längre och valde bort det tunga bördorna av oförlåtelse och sökte frid i döden. Det har lärt mig något om förlåtelse. Min mamma lärde oss barn "låt inte solen gå ner över din vrede" och "förlåt och be om förlåtelse om du behöver det, innan du somnar". 

Förlåtelse är en befrielse. Det finns ingen skönare känsla än när man har burit på oförlåtelse och sen bestämmer sig för att förlåta. Frihet, glädje, kärlek och frid fyller ens hjärta. Man vet att man gjort det enda rätta. Man har förlåtit!

Festlig dag!

Helgen går i festens tecken. Esther på Halloween fest hos klasskompisen. Och vi vågar vägra spöken, häxor och annat läskigt och hon valde att klä ut sig till en arabisk kvinna. Vi har under våra resor samlat på oss attiraljer så det var inte så svårt.

Idag har vi varit på svensk födelsedagsfest och en afghansk födelsefest. Magen är full av mat. Man känner sig ödmjuk när den afghanska familjen tackar för att vi ville hälsa på dom och att de inte känner några andra och att nu är vi deras kompisar. Vi satt på golvet och åt och när vi reste oss upp sa ena flickan "ni är inte vana att sitta på golvet va?" Undrar varför hon sa så :) Vi fick se en karta över Afghanistan och berättelser om hur talibanerna härjar i landet. Det är så overkligt att sitta och lyssna till deras berättelser. Det var en stor ära att få ge ett kuvert med pengar till den nyblivna mamman. En väninna till mig ville ge lite så att hon kan köpa kläder och barnvagn.

Nu är det i tre flickor i huset igen. Min systerdotter är på besök. Det är höstlov nu och det är roligt att hon vill komma hit och vara med oss. Så det är livat i huset.

I morgon fortsätter festandet. Charisma är platsen och jag hoppas du kan komma klockan 16. Niclas talar om  "Förlåtelse". Spännande!

Det hjärtat är fullt av talar munnen.

"Allt förmår jag i honom som ger mig kraft." Det var de ord vi läste i vår connect grupp ikväll. Honom i den här texten är lika med Gud. Vi talade om att vi klarar allt om vi lever nära Gud men också om vi håller oss positiva. "Det hjärtat är fullt av talar munnen." Det är ju sant, men funkar det åt andra hållet också, dvs om jag pratar positivt i en jobbig situation, kan jag förändra mitt hjärtas inställning till situationen? Vi lovade varandra att testa det. Inte säga "jag klarar inte detta", "ja lägger av, jag orkar inte" utan vi säger "det här klarar jag", "inga problem det fixar jag" med Guds hjälp!

Det har jag fått vara med om idag. Vi har haft svårt med att få ihop vår ekonomi efter årskiftet och har levt under den pressen under en lång tid. Men på något konstigt sätt har jag kunnat släppa oron och pratat om att det kommer att lösa sig. Niclas, som familjefar, har nog bekymrat sig mer. Vilket är ovanligt, för det brukar vara tvärtom. Vi hade en underbar lunch med de kyrkor som är med och betalar delar av vår lön. Och det var så positivt. Så uppmuntrande! Gud påminde oss om att vi behöver inte bekymra oss, det ordnar sig.

Och nu i Halloween tider:

Vill du följa med?

Jag har precis pratat med Yasser, en afgansk kille, vars kompis, också från Afghanistan, blev skjuten i huvudet förra veckan på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Eslöv. Kompisen dog igår kväll av sina skador. Han har en bror i Sverige, föräldrarna är just nu i Iran. Grabben var 16 år! Så tragiskt.

På tisdagar är jag hemma hos Yassers mamma och lär henne svenska. Idag har vi räknat 1-10, pratat om veckodagar och datum samt kroppen. Det är roligt att se hennes iver att lära sig.

Efter en go´fika hos Anna och Johan kom jag hem och började planera inför mitt livs största resa. Till ett land som inte finns men består av 250 000 flyktingar. Håller på att dra ihop medicinskt kunnigt folk som vill följa med en vecka och göra frivillig arbete. Igår var jag hos min tandläkare och berättade om resan och hon tyckte det lät intressant. Jag har också frågat min doktor, tre sjuksköterskor. Vi behöver en gynekolog också. Känner du någon sjukvårdskunnig som skulle vilja följa med och göra en insats så hör av dig. Eller kanske du vill följa med?

Avslutar med dagens visdomsord:

Borta bra men hemma bäst!

Vilken vecka vi har bakom oss. Det blev inga fler rapporter från Turkiet. Orken och tiden räckte inte till. Upp tidigt på morgonen och i säng sent på kvällen. Dagarna fyllda av seminarier, möten och fika stunder med våra härliga medarbetare. Jag är överväldigad över det jag hört och det jag sett. En ung generation araber som har klivit fram. Både tjejer och killar. Drömmar och tankar som är så mycket större än det vi äldre vågat tänka och drömma. Det gäller att hänga med i svängarna.

Kusadasi är en underbart vacker plats. Så det har inte bara varit tankar för sinnet utan också lisa för själen. För att inte tala om all inclusive när det gäller mat, så kroppen fick också sitt. För mycket!

Fantasia Hotel

Det var skönt att komma hem till Sverige igen. Esther kom hem på lördagen, Miriam hade inte tid för hon var på Skåne disco med kortan. Hon kom hem på söndagen. Vi har inte gjort något annat än vilat igår och idag. Förutom att jag var till tandläkaren idag. Ibland funkar inte det att be. Min största bön i morse var att tandläkaren skulle vara sjuk, men icke sa nicke. 1 timme i den blåa stolen och en stor lagning senare, fick jag åka hem med halva ansiktet bortdomnat. Men det gjorde inget, jag hade ju inte känt något på hela timmen.

Nu ikväll har jag varit hem till en afghansk familj där man precis fått barn. De hade inga bäbiskläder, de har ingen barnvagn, mamman har inga vinterskor, vinterkläder eller annat. Så om du har en vinterjacka i storlek XL och skor i storlek 40 så vet jag att de kommer till användning. Jag hade 3,5 kg barnkläder till bäbisen, Hussein. Kläder som min kusin Mari skickat. Gissa om det blev tårar och glädje. Tillsammans satt vi och drack te och åt afghanska kardemumma bullar. Fick förresten med mig färskmalen kardemumma hem så nu ska det bakas bullar hos familjen Collén.

Rapport från Turkiet del 2

Klockan är nu 22:45 och huvudet är fullt, ögonen slår snart igen och öronen trillar av. Så mycket intryck, så många språk och så mycket folk. Här på hotellet pågår också en annan internationell konferens med 100 deltagare, så man måste verkligen ha sin namnskylt på sig för att kunna skilja folk åt. Det är också noga med säkerheten. Eftersom vi är så många och inte känner alla så fungerar namnskylten som en säkerhet. Du släpps inte in på konferensen om du inte har namnskylten på dig.

Idag har vi målat och klippt och klistrat. Vi är alla indelade i 16 olika grupper och i grupperna skulle vi måla varsin bild på hur vi ser att den unga generationen kan arbeta tillsammans med den äldre generationen. Vilka konstverk det sitter på väggarna. Jag får lägga upp en bild efter konferensen så ni får se.

Det är rörande att se den unga generationen kliva fram och ta över. Det är en riktigt frisk fläkt. Jag är glad över att få vara med om detta!

I morgon kommer sista deltagaren och då kan jag koppla av från det, men det kommer frågor om utflykter, byten av rum, det är för kallt och det är för varmt, någon blöder näsblod och någon har tappat bort sin mobil, konferensrum som blivit dubbelbokade av hotellet, någon som kom mitt i natten och fick fel nyckel och hamnar hos ett nygift par... I love it! I morgon en ny dag. God natt!

Rapport från Turkiet

Sitter här i lobbyn och väntar på delegater från flera länder. De ska vara med på konferensen vi anordnar här i Turkiet. 100 har kommit under dagen och vi väntar på ytterligare 40. New Generation handlar konferensen om.

Och det är en ung generation med, riktigt unga. Flera under 20. Snacka om att man börjar bli gammal. Men det är precis som det ska vara. Precis som Moses i Bibeln lämnade över till Josua och Abraham till Isak. Det är modellen. På ett annat ställe i Bibeln står det att fädernas hjärtan ska vändas till barnen och barnens hjärtan ska vändas till fädernas. Det känns som att vi kommer att se det den här veckan.

Vi måste börja tänka så i Sverige också. I allt det vi gör. I kyrkor, arbeten etc. Tänka på nästa generation, träna upp nästa generation, tro på nästa generation, älska nästa generation, släppa fram nästa generation... skulle kunna lista upp en massa saker, men ni fattar poängen.

Jag ser fram emot den här veckan då jag ska få vara med och lyssna till ungdomarnas drömmar och visioner om framtiden, få vara med och forma den tillsammans med dom och sen vara med i bakgrunden och stötta när de förverkligar sina drömmar.

Smurf

Jag hade planerat en ledig dag idag, men vi åker på konferens nästa vecka och är delvis ansvariga för den och många sista minuten grejer dök upp på morgonen. Hm... Jag som jobbat så hårt hela veckan för att vara klar...  Skulle ha åkt till Malmö och träffat en kompis, men jag fick gå och lägga mig och dra täcket över huvudet.

Jag vet inte hur det är med dig, men när jag jobbar för mycket och vilar och sover för lite, så får jag hjärtklappning och mår allmänt dålig. Men vila brukar göra susen. Miriam var dålig idag igen och fick vara hemma, men när Esther kom hem så åkte vi alla till Lund och gick på bio och såg "Smurfarna". Kul film. Malmö efter det för en bit mat. Nu är det Idol med Niclas. Ja, barnen sover redan.

Efter mitt förra inlägg om min en vän som behöver hjälp så är det två som har erbjudit sig att donera kläder. En kusin till mig som jag inte har träffat på hundra år tog kontakt och har redan skickat en hel låda. Och nu planerar vi att träffas. Ringde också migrationsverket och nu är boendet fixat för henne samt förlossningen kostar inget. Gissa om det var roligt att ringa och ge de glada beskeden.

I morgon är det dags att packa fyra väskor igen. Niclas och jag ska till Turkiet, Miriam till kortis och Esther till farmor och farfar.

"Please help me"

Idag har jag mött en kvinna som rörde mig till tårar. En kvinna från Afghanistan som kommit till Sverige för en månad sen. Hon berättade för mig hur hon var tvungen att fly sitt land och lämna man och fem barn, den yngsta bara 2 år, i Kabul. En son hade redan flytt och finns i ett annat land i Europa. Hon var gravid i tredje månaden när hon lämnade Afghanistan. Det tog henne fem månader att resa via Iran, Turkiet, Italien och resten av vägen till Sverige. Idag när jag träffade henne så var det den beräknade dagen för förlossning.

Jag frågade henne varför hon kom ensam. Hon berättade att talibanerna kom till hennes skönhetssalong och krävde att hon skulle stänga butiken. Att en kvinna jobbar är inte bra. Att en kvinna skulle ha en egen salong är otänkbart för talibanerna. När hon inte gjorde som de sa gick de till hennes man och hotade med att skära av henne öronen och näsan om hon inte gjorde som de sa. Då kände dom att det var bäst att fly. Så hon lämnade sin familj och begav sig ut på sitt livs äventyr.

Hon har ännu inte hunnit få uppehållstillstånd. Hon är också på besök i en annan kommun än den hon blivit placerad i, och det är inte enligt reglerna. Detta ställer till det när hon ska föda barnet. Vem betalar? Hon har heller inga babykläder, inget som man behöver när man får ett barn. Absolut ingenting och inga pengar.

Jag kände mig bra hjälplös. Tårarna var inte långt borta för någon av oss. Vi var 7 kvinnor kring köksbordet och delade det svåra i livet. När jag var tvungen att åka hem så ville den gravida kvinnan inte släppa taget om mig. Hon tittade på mig och sa "please help me".

Produktiv dag

Nu är min sociala bank helt tom. Från att vi var till sjukhus med Miriam igår för att kolla hennes VNS (se faktaruta nedan om du vill veta vad det är). och "for women only" planering igår kväll till en full dag idag.

Morgon började med skypesamtal med 5 olika parter (3 st i Norrköping, 4 st kring datorn på Cypern och jag i Höör). Fantastiskt med tekniken. Vi kunde planera nästa veckas stora konferens. Efter det var det dags för svenska undervisning för min afghanska väninna och hennes äldsta dotter. Det var verkligen basic, tom lära hur man håller i en penna. Det tog tag i mig. Eftersom de inte pratar någon svenska, fick jag klippa ut bilder ur tidningar och berätta vad det heter på svenska. Att läsa och skriva känns som långt borta. Fick en rapport senare från sonen. "De tyckte det var roligt".

Kaffe hos Charlotte i ett par timmar. Efter ett par timmars ekonomi jobb så for Miriam och jag till Eslöv. Det var ungdomscafé på habiliteringen. Inga föräldrar fick vara med så jag åkte med en annan mamma hem till henne och drack min 5 stora kopp kaffe. Vad underbart det är att möta andra mammor som är likasinnade. Vi har liknande erfarenheter med våra barn, vi förstår varandra på ett annat sätt, vi kan prata om saker som de som inte har funktionshindrade barn inte förstår. Vi behöver alla några såna i våra liv. Någon som förstår en utan att man behöver säga så mycket. Miriam hade haft jättekul och fått nya kompisar.

Eftersom jag nu har druckit så mycket kaffe idag så kommer inte sömnen än på ett tag. Ska passa på att jobba undan så jag kan vara ledig på fredag. Sen är det sova och fylla på den sociala banken. För det blir mycket socialt i morgon med.

"Vagus nerve stimulation (VNS) is designed to prevent seizures by sending regular, mild pulses of electrical energy to the brain via the vagus nerve. These pulses are supplied by a device something like a pacemaker. The VNS device is sometimes referred to as a "pacemaker for the brain." It is placed under the skin on the chest wall and a wire runs from it to the vagus nerve in the neck." www.epilepsy.com

Miriam och vi!

Jag har fått många olika kommentarer och frågor genom åren gällande Miriam och hennes funktionsnedsättning. Och frågan hur det känns att ha ett barn som föds frisk, men sen pga sjukdom blir handikappad och får gå i special skola. Reaktionerna har varit många. Många positiva men det finns en del negativa reaktioner också. Men det spelar ingen roll, för Miriam är fantastisk, underbar, speciell och inte som resten av familjen. Ibland undrar jag vem som är normal och vem som är mindre normal.

Habiliteringen i Eslöv skickade oss en berättelse som beskriver oss på ett fantastiskt sätt. Den är skriven av Emily Perl Kinglsey och heter "Välkommen till Holland". Läser du den så får du veta hur jag känner det.

"Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder - att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum, Michelangelos David, gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbar fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planer. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland".

"Holland?!?" säger du."Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien". Men flygrutten har ändrats. Du har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats. Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig mött. Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring... och upptäcker att Holland har väderkvarnar... och Holland har tulpaner, Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... och alla skryter de om vilken härlig tid de hade här. Och i resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".

Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust. Men... om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland."

Det finns en till detalj i den här historien som är lite rolig. Miriam är född i Holland!  Hoppas du gillade berättelsen.

Kulturnatt och våfflor

Igår kväll invigdes det nya torget mitt i Höör. Och mitt i Nya Torg finns vi, Charisma. Man hade slagit ihop invigningen av det fina torget med kulturnatt. Där var vi och sålde våfflor med sylt och grädde och kaffe. Reunite (ungdomarna) hade besök ifrån Hässleholm, så det var fullt hus i lokalen och vi andra höll till utanför. Ungdomar från byn vågade sig in och lyssna, äldre kom in och köpte våfflor och satt inne i vårt "nygamla" chill out rum. Personligen hade jag några riktigt fina samtal med olika personer. När jag kom hem sa jag till Niclas "jag älskar detta". Att träffa människor, sitta ner och snacka och dricka kaffe med nya människor. Måste hitta fler tillfällen att göra detta. Jag har precis tagit upp virkandet igen. Kanske man skulle ha en syjunta i chill out rummet? Lite fika och handarbete, det brukar vara en bra kombination. Är du intresserad, hör av dig! :)

Förresten, om du inte vet var Höör ligger, så här är en karta. Jag har fått frågan vid flertal tillfällen. Det är en liten prick på kartan, men en viktig prick.

Nobels fredspris 2011

När jag hörde om vilka som fick Nobels fredspris 2011 blev jag överlycklig. 3 kvinnor från ett område som ligger nära våra hjärtan. Och när jag hörde motiveringen så kände jag att flera av våra medarbetare hade också kvalificerat till fredspriset. För motiveringen lät nästan exakt lika som de projektbeskrivningar jag läst igenom i Mellanöstern och Nord Afrika. Jag är så stolt och glad över att vara kvinna idag, men också att jag får vara med och arbeta med just kvinnans rätt i samhället i Mellanöstern och Nord Afrika. 

Här är motiveringen tagen från  http://nobelpeaceprize.org

Nobel Peace Prize 2011

Announcement

The Norwegian Nobel Committee has decided that the Nobel Peace Prize for 2011 is to be divided in three equal parts between Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee and Tawakkul Karman for their non-violent struggle for the safety of women and for women’s rights to full participation in peace-building work. We cannot achieve democracy and lasting peace in the world unless women obtain the same opportunities as men to influence developments at all levels of society.

In October 2000, the UN Security Council adopted Resolution 1325. The resolution for the first time made violence against women in armed conflict an international security issue. It underlined the need for women to become participants on an equal footing with men in peace processes and in peace work in general.

Ellen Johnson Sirleaf is Africa’s first democratically elected female president. Since her inauguration in 2006, she has contributed to securing peace in Liberia, to promoting economic and social development, and to strengthening the position of women. Leymah Gbowee mobilized and organized women across ethnic and religious dividing lines to bring an end to the long war in Liberia, and to ensure women’s participation in elections. She has since worked to enhance the influence of women in West Africa during and after war. In the most trying circumstances, both before and during the "Arab spring", Tawakkul Karman has played a leading part in the struggle for women’s rights and for democracy and peace in Yemen.

It is the Norwegian Nobel Committee’s hope that the prize to Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee and Tawakkul Karman will help to bring an end to the suppression of women that still occurs in many countries, and to realise the great potential for democracy and peace that women can represent.

Oslo, 7 October 2011.

6000 steg!

6000 steg är ca 5 km. Min stegräknare och Runkeeper på Iphone har räknat ut att det är så. Jag har lovat mig själv att gå minst 6000 steg varje dag. Jag hade tidigare ett mål på 10 000 steg men insåg ganska snart att jag hade sagt upp för högt mål. Det var inte många dagar jag nådde dit. Så deprimerande det är att ha ett mål hängande över sig och aldrig nå dit. Så jag beslöt att sänka mitt mål och det visar sig att det blir inte bara 6000 steg om dagen utan kan bli både 7000 och 8000. Kul! Snart kanske jag vågar höja ribban!

Bild tagen från http://www.silvaconnect.se

Vad viktigt det är att man sätter realistiska mål. Hur många gånger har inte jag lovat mig själv saker och ting men inte sen kunna hållit det. Och så blir man besviken på sig själv.

Nej, jag har nu lärt mig att tänka efter ordentligt, och försöka vara realistisk. Bättre att börja lite lägre och sen öka snabbare än att behöva sänka sig. Vad har du för mål i livet?

Jag har blivit lurad!

Fy vad jag känner mig blåst! Och irriterad över att jag inte är mer uppmärksam. Läste i Skånskan idag om "småföretagare plågas åter av bluffakturor". Häromveckan fick vi en orderbekräftelse från "Gula sidor" där det stod att man hade ringt mig och att jag sagt ja till en annons. Jag ringde tillbaka och kom till en telefonsvarare. De ringde upp dagen efter. Jag sa att jag trodde de hade ringt från gula sidorna och att jag inte vill ha något i "gula sidor". Att flera skulle ha tagit fel på dessa två hade tydligen aldrig hänt. Han tog till sig det jag sa, men några dagar senare kommer ett brev som säger att ångerrätten hade överskridits och att jag var tvungen att betala fakturan. Hm... Det ringer rätt många till Charisma och vill sälja allt möjligt. Jag brukar säga nej, men gula sidorna lät bra. "Försäljaren sade sig vara ute efter att kolla några uppgifter i det avtal som xx skulle ha slutit med företaget..." Skånskan idag 111004. När jag läste detta så kände jag igen mig. Så jag googlade "gula sidor". Till min fasa ser jag detta:

Bolagsguidens Gula Sidor

2011-09-13

• Dela / Gilla
• Skriv ut artikel

Många företagare har kontaktat oss på Varningsinfo beroende på att dom fått en bekräftelse från Bolagsguidens Gula Sidor.
Enligt bekräftelsen skall företaget ha blivit kontaktade av en telefonförsäljare från Bolagsguidens Gula Sidor och i samband med denna kontakt avböjt ett kampanjerbjudande, dock skulle företaget ha accepterat ett införande av basuppgifter för 990 kr (inklusive moms och reklamskatt).

Ingen av de företagare som kontaktat Varningsinfo kan komma ihåg någon kontakt med Bolagsguidens Gula Sidor och framförallt har aldrig några basuppgifter accepterats.

När fakturan kommer skall ni rakt över fakturan skriva "vi motsätter oss betalningsansvar då någon beställning aldrig skett".

Detta är uppenbart lurendrejeri som självklart inte skall betalas.

Företagsuppgifter :
Bolagsguidens Gula Sidor
Hantverksvägen 4 E                      tel.              0223-77 90 40      
737 48 FAGERSTA                        fax 0223-77 90 41

Det var inte kul. Nu var summan inte så stor visserligen och jag hoppas att vår administratör inte har hunnit betala trots att jag sagt ok till det. Men jag blir så arg över att man kan luras på detta sätt. Man kan tydligen inte vara så blåögd och naiv som jag skulle vilja vara.

WWJD och Zumba

"What would Jesus do?" En fråga man alltid kan ställa sig när man står tveksam i olika situationer. Hur skulle han ha agerat? Vem skulle han ha hjälpt först? Vad skulle han tänka på om han gick på Höörs gator? Vilka skulle han stanna och prata med? Vad skulle han se och höra?

Tuffa frågor, men frågor jag ställde mig på min kvällspromenad längs med villakvarteren och genom centrum. Nu var det både mörkt och ödsligt överallt, men jag gick förbi hus med tända lampor och undrade vem som bor i de olika husen. Vad finns bakom fasaden?

Det finns människor överallt, och Gud älskar alla människor. Jag bor i Höör med 7000 invånare. ca 50 av dom brukar komma till Charisma. Resten då? Några går till Betel kyrkan och en del går till Svenska kyrkan. Men fortfarande är det massor med människor i Höör som ännu inte tror på Gud. Vi har en stor uppgift att lösa.

Den här veckan på Charisma ska vi dansa Zumba på onsdag och servera våfflor på fredag. Välkommen att ta med en vän och ha kul! Jag lovar det blir skoj!

Söndag morgon!

Det är alldeles tyst i huset. Niclas är iväg på sin nya cykel och skulle visst cykla dryga fem mil! Han har hittat ett bra sätt att koppla av. Tjejerna sover fortfarande.

Sitter och funderar på de senaste två veckornas händelser. Hur sammanfattar man Egyptenresan t.ex? Och veckan efter? INTENSIVT för första veckan. SJUKT för den andra. Kort sagt.

Egypten med alla partners och kvinnokonferensen gjorde att Vivi och jag klev upp tidigt på morgnarna och la oss sent. Kairo är speciellt. Största skillnaden efter revolutionen är avsaknaden av poliser på gatorna och otryggheten att gå ut själva som kvinnor. Vi hade en kille som följde med oss hela tiden. En annan läskig grej vi mötte på var i trafiken, där bilarna tar friheten att åka mot trafiken ifall att det skulle gå fortare.

Tahrir square

Ramsis station, Kairo

Efter 4 dagar i Kairo och möten med partners och vänner var det så dags att åka till Alexandria och kvinnokonferens. I Sverige är jag van vid en äldre publik men här var nog 70-80% unga tjejer. Så underbart! New Hope, var ämnet och det var verkligen rätt ämne för dessa tjejer. Efter tider av turbulens i landet så var det ett gott budskap. Jag fick tillfälle att tala om "how to become a world changer". Hur man ger vidare det man fått. Pay it forward! Jag fick många nya vänner som jag vet att jag kommer att träffa igen.

Tv inspelning

Ett måste i Egypten är plockning av ögonbrynen. Det är billigt och jag gillar metoden. Visserligen mycket smärtsamt, men snabbt och det håller länge. Nästan till nästa gång jag åker dit.

15 SEK för snygga ögonbryn

Kairo och Nilen

Ett par nätter på hotell med dålig luftkonditionering gjorde att både Vivi och jag blev sjuka. Rejält förkylda. Men ingen tid för vila. Ungdomarna i Charisma hade läger lördag och söndag. Såååå kul. Att få leka i skogen, bli serverad med god mat men också dela Guds ord tillsammans med varandra. Vi var med hela lördagen. 

En hög med jobb låg på hög när jag kom hem. Men orken räckte inte till. Efter 10 dagars arbete måste man vila. Ett par dagar i sängen med ipren gjorde susen. Så nu är det full fart igen. Idag är det storsöndag i Charisma. Drag i lokalen och Niclas predikar. Välkommen!