Kyrkan är som en muffins

Charlotte Gambill och jag har predikat över samma ämne idag. Voluntering spirit. Dvs viljan att ställa upp frivilligt. Det var faktiskt Charlotte som inspirerade mig till ämnet, har hört hennes cd. Och nu har vi predikat om samma sak, hon i Bradford och jag i Höör.

Man talar ofta om att kyrkan är Kristi kropp där alla medlemmar är delar. Jag talade mer om musklerna i kroppen. Vi har ca 600 muskler som vi styr med vår vilja. Men det finns också muskler, tex hjärtat, som arbetar oavsett om jag vill eller inte. På samma sätt är det i Kristi kropp, församlingen. Det livgivande finns där oavsett om jag känner det, vill ha det, uppskattar det eller tror på det. Men Guds närvaro, kraft och helighet finns i församlingen. Muskeln vi inte kan styra över. Men de 600 musklerna kan vi göra något åt. För att vi ska orka mycket, bära mera, ge mer av vår tid osv så måste vi gå på Guds gym och träna. Låta honom vara vår pesonlige tränare. De 600 frivilliga musklerna arbetar inte av sig själv vi måste vilja använda dom.

Jag avslutade med att församlingen är som en muffins. En god muffins med de bästa ingredienserna. Tar man bort något av dom så blir den inte lika god. Alla ingredienser måste finns där. Sen fikade vi äppelmuffins efteråt. Fick många härliga kommentarer.

Testing testing

Provade du med leenden igår? Jag gjorde det... Det resulterade i ett par kramar, en önskan om trevlig helg, ett fint samtal och leenden tillbaka. Jag kan med det säga att gårdagens teori funkar. Jag mådde färträffligt bra. Det är svårt att ge ett äkta leende och vara sur inombords. Så fortsätt att le idag! Det gör andra glada men även dig själv då du får ett fint bemötande tillbaka.

Idag åker Niclas till Egypten och det känns ok. En svensk vän till oss blev fast på Kairo flygplats i måndags när han skulle åka hem, och det blev lite oroligt här hemma. Men vår vän fick lämna landet och myndigheterna skyller på "namnförväxling".

Här hemma har vi laddat med massa filmer som vi ska titta på nu när vi har 9 tjejkvällar framför oss. I morgon predikar i Charisma sen väntar en vanlig arbetsvecka. Möten med människor, Nätverk för flykting och integration, habiliteringen, Världsbönedag, Reunite är någa av de saker som finns i min almanacka för vecka 9. Men nu, en helt vanlig lördag i februari.

Le och få en bättre dag!

Citerat ur iForm 4/2012

"Är du lite nere, försök då att le mot tre okända människor. Leenden smittar nämligen, främjar ett positivt sinnestillstånd och ger dig en bättre dag. När du ler "minskar" du den negativa känslan i kroppen. Forskning visar att leendet utlöser endorfiner och serotonin i hjärnan, vilket ger dig välbefinnande och energi. Leenden smittar då vi har "spegelneuroner" i hjärnan som gör att vi automatiskt imiterar ansiktsuttryck vi möter hos andra. Därför kommer leendet sannolikt medföra att du får ett leende i retur vilket ger en dubbel inverkan på humöret."

Gunnel - en krutgumma från Stockholm

Vad skönt det är att vara hemma igen. Även om det var både varmare och soligare på Cypern. Det var några tuffa arbetsdagar vi hade. Men nu är 2011 avslutat och 2012 kan börja. Det var också kul att träffa gamla vänner och få nya vänner och äta grekiskt, libanesiskt, italienskt, marockanskt och lite müesli. Fick en del tid för mig själv också och bara slappa, titta på Whitney Houstons begravning som blev en härlig Gudstjänst, gamla Skavlan och På spåret. Tur att jag inte var hemma när Ranelid gick direkt vidare till Globen.

På flygplatsen i Larnaca träffade jag Gunnel. En tant som såg ut som att hon behövde hjälp med en väska. Jag frågade if she needed help och hon svarar på svenska nej tack jag klarar mig själv. Men jag tog hennes väska och bar den till ett café där hon frimodigt sätter sig vid mig och börjar berätta om sitt liv. På två timmar fick jag veta att hon är 85 år, änka sen 31 år tillbaka, har en son som är sjuk i ALS (vet du vad det är frågar hon mig), älskar att resa och har sommartsuga som hon sköter själv. Så snygg, med målade naglar (tar en hel dag att fixa) ögonskugga, rouge och läppstift "den dagen man slutar sminka sig är man gammal". På mitt påstående att hon varit änka i 31 år, en stor del av livet, svarar hon "ja men det betyder ju inte att jag inte har träffat andra". Man behöver känna sig attraktiv och älskad även när man blir äldre fick jag veta. Hon bröt 5 revben vid ett försök att cykla vid 83 årsålder. Doktorn var så snygg, hade jag bara varit lite yngre, äsch förresten han var säkert redan upptagen... fick mig att gapskratta så att de andra café gästerna tittade på oss förundrade över vår gemenskap. Gunnel tog tag i mitt hjärta på ett speciellt sätt. Två annars så tråkiga timmar på en flygplats bara försvann. Vi skildes åt i flygplanet. Hon satt på rad 34F och jag på 9A. Hon gick ut där bak och jag där fram, fortfarande med hennes väska i andra handen. Vi hittade varandra på Wiens flygplats och jag frågade henne om hon blivit orolig över sin väska. "Nej, jag visste att jag  kunde lita på dig" sa hon och tog mig under armen. Tillsammans gick vi till Starbucks och hon bjöd mig på en liten latte som visade sig bli en stor, då hon inte hade förstått vad flickan bakom disken sa. Hon drack sin med sugrör. Vi bytte adress och telefonnummer: Jag hade fått en ny vän. Hon fick till och med säkerhetskontrollen att bryta sina regler då hon aboslut skulle ta ett kort på mig efter att jag gått igenom till min gate.

På planet satt jag bredvid en nervös man från ett arabland. Han gjorde mig lite nervös och saker och ting började snurra i mitt huvud. Mobilen han hela tiden tog fram och tittade på blev plötsligt en tidsinställd bomb. Äsch, larvigt tänkte jag och sjönk ner i min bok igen. Denne man kom ifatt mig på vägen ut från planet och frågade mig vart man hämtar väskorna? Lyser det svensk om mig? Hoppas inte det, för jag är ju finsk. Men också han frågade mig på svenska. Han berättade att han skulle vidare till Bromölla och frågade mig vägen till tågen. Jag berättade att jag skulle på samma tåg. Så när hans väska kom före min frågade han om han skulle vänta på mig. Det går inte att köpa tågbiljetter utan cash, till min reskamrats stora förtvivlan. Har man inte kort så är man illa ute, om man inte har snälla medresenärer som kan tänkas bjuda på resan. Jag hade kort som tur var och han hade cash. Så vi gjorde ett byte. Ett stycke biljett i utbyte mot cash, fick till och med behålla växeln. Tillsammans på tåget får jag veta att han är kurd. Att han bor i Karlskrona med sin familj sen 10 år tillbaka. Att våra barn är i samma ålder och när han hör att vi har en dotter som heter Mariam (Miriam på arabiska) så frågar han om min man är svensk. Jag fick en geografi lektion om Kurdistan, lite politiska åsikter och jag fick hans adress. Han ville att vi skulle komma och hälsa på nästa gång vi är i Karlskrona.

Ikväll har jag varit i min kyrka och träffat familjen. Ja, den stora familjen. Borta bra men hemma bäst. Någon, som inte går till kyrkan, sa till mig för länge sen "tänk vad dina barn får träffa mycket människor. Mina barn har bara sina far-  och morföräldrar". Så är det, mina barn har många vuxna omkring sig. De lär sig att umgås med alla åldrar och alla sorters människor. Det är vad kyrkan handlar om, en stor familj, en brokig syskonskara med olika bakgrunder, olika hudfärger och kulturer.

God gärning på strandpromenaden

Vad jag har längtat till mitt favoritställe här på ön. Strandpromenaden! Visserligen var det mörkt och bara 13 grader varmt, men att höra vågskvalpet och känna doften av hav, var helt underbart. Magdalena och jag gick en rejäl promenad, är för krasslig för joggingrunda. Men jag hade ju kunnat ta på mig ett par riktiga jympaskor för nu har jag ont i hälarna.

När vi skulle åka hem kom det fram en man och frågade oss om vi kunde hjälpa honom. Hans bilbatteri var urladdat. Varför han inte frågade de sex unga grabbar som hängde precis bredvid kan man ju undra, eller också kanske det var självklart :) I alla fall så var batteriet rejält urladdat och då minsann kom pojkspolingarna fram när de såg att det inte var något skumt på gång och ville hjälpa till. De erbjöd sig att köra fram sin "riktiga bil" så att vi kunde åka hem. Jaja... dagens goda gärning gjord i alla fall.

Det har ömsom regnat, ömsom blåst och ömsom varit soligt idag. Och inte speciellt varmt heller. Men det gör inget jag sitter ju inne ändå. I morgon är en ny dag med nya möjligheter. Ta vara på den!

Alla hjärtans dag - mol allena

Ja, här sitter jag i en mörk lägenhet. Ensam. En skål med med grekisk yoghurt och cruesli, två rostade mackor med ost och marmelad och en kopp nescafé til middag. Till efterrätt, ytterligare en rostad macka men med jordnötssmör på. Lyx! Och nu en apelsin innan jag går och lägger mig klockan 21...

Är det synd om mig? Inte alls... alla hjärtans dag kan man fira vilken dag som helst, för alla dagar är alla hjärtans dag. Det är inte bara idag man ska fira sina kära, utan alla dagarna (hör ni Mads Mikkelsens röst ;) ). Här på Cypern blev jag faktiskt bjuden på lunch. En mix grill kebab. Mmmm... den var god.

Ta den här dagen som en ursäkt att visa Jesus kärlek till grannen, eller arbetskamraterna, kassörskan, busschauffören eller vem det är du möter. Jag garanterar att du gör någon glad.

Cypern för femtielfte gången...

Så kan man inte säga, säger mina barn hemma. Det finns ingen sådan siffra.

För tre år sedan, ganska precis, kom jag hit till Cypern för första gången. Trodde då att det bara skulle bli 6 gångner, max. Då hade jag fått tjänstledigt en vecka i månaden från mitt ordinarie arbete för att hjälpa till med ekonomi här nere. Vem hade trott att jag tre år senare fortfarande reser hit i samma ärende och fortfarande tycker att det är roligt. Och att det känns som mitt andra hem.

Jag kastas från Väst Sahara och öken till Cypern och fantastiskt grönt. Det har regnat massor och allt som annars på somrarna är brunt är nu grönt. Ganska kallt och ruggigt, men skönare än kalla Höör, -13 grader klockan fyra i morse när jag satte mig i en taxi.

Höör-Lund-Köpenhamn-Wien-Larnaca-Limassol tog exakt 12 timmar. Jag somnade innan planet från Köpenhamn lyfte, vaknade precis när vi landade, somnade innan planer lyfte från Wien, vaknade när det serverades mat, och somnade om. Otroligt!

Veckan som har gått har varit rejält förkylt. Hostat, nyst och förmodligen haft feber. Niclas kom hem från Egypten i fredags så vi fick ha tre dagar tillsammans innan jag åkte idag. I söndags var vi i Karlskrona Pingstförsamling och sen på kvällen hade vi årsmöte i Charisma. Det var riktig fest med långbord och vår dukning och god smörgåstårta och kaffe. Vi blickade tillbaka på 2011 och la det till handlingarna. Nu ser vi fram emot 2012. Jag tror att det blir ett spännande och annorlunda år. Jag är stolt över min församling, jag är glad över varenda en som kommer till oss. Kyrkan är familjen, den stora familjen, där alla är välkomna.

Veckan som ligger framför är full av ekonomiarbete. Avsluta 2011. Men hoppas få lite sol så att bihålornas innehåll smälter och kommer ut.

Väst Sahara

Hur ska man sammanfatta en resa som betytt så mycket för oss? Egentligen är det rätt svårt att beskriva med ord, allt det vi fått vara med om, allt det vi fått se, alla människor vi fått möta... Vi har massor med intryck med i bagaget och jag ska försöka få ner några av dom. Hoppas du orkar läsa allt.
Det var många gånger vi undrade om vi skulle komma iväg. Visumen fick vi två dagar innan avresa, Lena fick hämta dom på ambassaden på vägen ner från Norrland. Samma dag måste jag åka (Niclas var var på Malta) in med Miriam till akuten pga dåliga levervärden. Tack och lov så var det inte så farligt.

Mona Birgitta Anne Lena

På lördag förmiddag träffades vi (Birgitta, Lena, Mona och jag) på Kastrup. Så spända och förväntansfulla står vi vid incheckningen med våra baggage fulla med gåvor. De andra tre får sina boarding pass men när det blir min tur så säger de att jag inte får resa! Mitt pass går ut om 4 månader, och algeriska myndigheterna kräver 6 månader. Att de gett mig visum hör inte hit tycker killen bakom disken. Men efter många samtal och böner till Gud, lite charm och några arabiska ord (han var arab, killen bakom disken) så ger han mig tillstånd att åka. Men inte förrän han visat mig regelboken och frågat "du har väl ingen israelisk stämpel i passet?" Vi fick springa genom säkerhetskontrollen och tax free (ingen shopping med andra ord) för flyget skulle gå om 45 minuter! På vägen hann vi tappa bort en av medresenärerna, men hon hittade oss.

Tre flyg och en karavan med bilar senare var vi framme i flykting lägret. Det var mitt i natten, inte en lampa tänd. Vi kliver av bilen och möts av en fantastisk stjärnhimmel. Vilket välkomnande!

Ris, pommes, kyckling och coca cola

Kamel kött och mjölk är vanlig mat

Första morgonen vaknar vi till en frukost bestående av en termos med varmt vatten och mjölk, Nescafé, baguetter och äppel confiture. Så såg det ut alla morgnar förutom att ibland var det också bredbar ost. Vi fick god lunch, goda middagar, men tur att vi hade lite kexchoklad så vi fick lite sött i oss. En av middagarna hos vår tolk bestod av kamelkött, cous cous och morötter och den obligatoriska cocacola flaskan.



Men jag hade önskat jag hade tagit med mig lakan, handduk och kudde. Vi skulle bo på "hotell" och det gjorde vi säkert också men det saknades lite saker. Vi hade i alla fall tagit med toapapper och jag hade köpt en nack kudde i Paris på vägen ner. Men vi lånade ihop en handduk som vi turades om att använda.

Människorna var helt fantasiska. Vi blev väl bemötta och alla var mycket trevliga. Trots all säkerhet och pådrag när det gällde oss så kändes det som att vi var mycket trygga. Nu är det en massa västerlänningar och arbetar i det här området, men just där vi var såg vi inte så många. Barnen kom fram och ville ha "caramello". Ja, språket man talar här är spanska och hasania, en arabisk dialekt. Så om man blandar alla språk man kan och lägger till kroppsspråket så klarar man sig lite i alla fall lite. Vi hade hjälp av en 16-årig kille som framförallt hjälpte Birgitta och Lena på sjukhuset.



Vårt uppdrag var att arbeta en vecka dels på sjukhusen och dels med att lära kvinnor att laga mat. Man hade samlat ihop diabetes patienter och patienter med högt blodtryck. Det var inte så lätt då det saknades massa utrustning och medicinerna var inte alltid tillräckliga. Mona och jag fick improvisera med de få ingredienser det gick att få tag på. Men pannkaka, finska innar, kladdkaka, persikopaj och kalops med spagetti hann vi med. För att inte tala om sista dagen då vi fick spela xbox tillsammans med tjejerna. Det var roligt.

Kvinnorna väntar på att få komma in till Dr Birgitta

Vi hade också samlat in en massa grejer här i Sverige. 4 resväskor fulla med svarta handskar och strumpor, solkärmer och solglasögon, lypsyl och läppglans, bh, kexchoklad, tandborstar och tandkräm, lekasker och xbox med massa spel. Det var roligt att se minerna på flickorna när de fick varsin påse med lite allt möjligt.

Fredag var helgdag, men basaren var öppen. Så lite shopping hann vi med. Och en lunch i ett sahrawi hem. Det var mycket intressant. Som sagt kamel kött.

Jag skulle vilja säga att det var nästan lika svårt att komma därifrån som det var att komma dit. Det var svårt att lämna alla nya vänner. Efter en lång väntan på första flyglatsen satte vi oss på planet till Algiers. Där hade vi 6 timmars väntan. Så vi hann både äta frukost, vila och fika innan det var dags att gå på planet mot Paris. Och precis när det var dags att åka kommer en snöstorm! I Afrika! Helt otroligt. Fick vänta ytterligare tre timmar innan vi kom iväg. Betydde att vi missade flyget i Paris och fick ta ett senare plan. Klockan 23.30 var vi hemma i Höör. -15 grader kallt. 24 timmars resa från dörr till dörr och lika många graders skillnad i vädret. Brunt byttes ut mot vitt.

Vi fick alla mersmak och planerar att åka ner igen. Folket behöver mycket stöd på alla sätt. Vi har mött en massa intressanta människor och fått otroliga myndighetskontakter. Vi saknar Hamada, Aziza, Mohammed, Luara, Chili, Brahim...