Full helg

Vilken helg vi har haft! I fredags skjutsade vi Miriam till Anna och Johan där hon skulle vara över helgen. Sen styrde vi kosan norrut. Fint väder i Motala när vi kom dit. Vad folk! Cyklar överallt... Niclas hämtade sin nummerlapp och handlade det sista till cykeln. Efter ett par timmar på hotellet i Linköping var det dags att åka tillbaka till Motala.

00.04 gick starten. 30 mil och ca 15 timmar framför sig. Esther var tapper när hon sa hejdå, men grät när vi gick därifrån.

Mindre än 15 timmar senare mötte vi denne trötta man. Vilken prestation! Helt otroligt! Det hade varit en tuff resa mellan Jönköping och Hjo. Kallt ösregn i tre timmar. Men tydligen inte så farligt för han vill ställa upp igen nästa år. Och då vill han ha med mig bland de 23000 åkarna.

Mellan Linköping och Motala ligger ett litet ställe som heter Ljungsbro. Där ligger Cloetta fabriken (ja vi handlade, men bara lite) och där bor en kompis från Västerås tiden. Vi har inte träffats på 25 år ca, men via Facebook har vi fått kontakt. Så det blev en fika.

En annan kontakt jag fått via FB är Anette och Eric Anders. Släktingar på Collén sidan. De kom ner till oss och Charisma i helgen. Vi hann hem från Motala, Niclas duscha och sen direkt till restaurangen för en släkträff. Även där, 20 år sen vi träffade sist. I morse sjöng Eric och Anette spelade och predikade. Det var inte den sortens musik som vi är vana med nuförtiden. De gamla sångerna har en helt annan slags texter, som gör att varje sång blir nästan som egen liten predikan. Och jag vet att de som var där idag fick små hälsningar från himlen allihop.

Så fullt upp har det varit att jag helt glömde bort att vi skulle få besök av en kompis på eftermiddagen. Visserligen hade jag satt ett alarm på telefonen, men den ringde på förmiddagen. Och det är många timmar mellan förmiddag och eftermiddag. Hon skulle komma med tåget, men vi visste inte när. Hon hade smsat och ringt och ingen av oss hörde något. Innan jag såg alla missade samtal och sms så hade Lina suttit på stationen i två timmar. Mycket pinsamt och jag vet inte hur många gånger jag bett om förlåtelse. Men hon var inte arg och sur, utan tyckte att det var lite roligt att det finns fler än hon som är förvirrade.



Sommarlov...

Äntligen sommarlov! Visserligen har Miriam haft det sen i fredags, Esther har det från och med idag. "Jag kaske inte kan säga så här, men det är faktiskt lite tråkigt att skolan är snart slut" sa Esther häromdagen. Wow! Det har jag aldrig hört förut, men jag tror att hon går i en bra klass med en fantastisk lärare som gör att det är roligt i skolan.

Martin - favoritlärare

Minns mina egna skolavslutningar i Skinnsberg. Minns att jag inte fick bära svenska fanan för jag  inte var svensk medborgare, minns den långa raden av skolelever från 1-9 klass som marscherade till kyrkan där prästen väntade med fina ord. Jag minns musikskolans reportoar där jag fick vara med som musikelev och spela blockflöjt följt av gitarr och senare både cello och altblockflöjt.

Centralskolan Skinnsberg

Skinnsberg kyrka

Rektorn gav tipset till barnen att skriva en önskelista på de saker de vill göra i sommar. Det var en bra idé faktiskt. Så det ska vi göra idag. Vissa saker är redan givna. Vätternrundan med Niclas i helgen (bo på hotell), Nyhemsveckan med barnmöten (och bjudna på hotell), mormor, Cypern 2 1/2 vecka... hoppas studsmatt, äta mycket glass på Nya Torgets nya glasskiosk... Niclas har lovat Gröna Lund med Esther (pappa-dotter grej). Det finns kanske inte mer plats på listan eller...

I alla fall... vi ser fram emot en skön sommar. Vi ber om fint väder och värme i lagom mängd.

Rapport från Cherish 2012

Ja, hur ska man sammanfatta en sån fantastisk helg som vi har haft! Uppmuntrande, roligt, tårar, awesome, varmt, kallt, gott, kärlek, vänskap... är bara några av orden som jag tänker på.

Jag åkte tillsammans med min kompis Erika. Vi har haft jätteroligt tillsammans. Vår vänskap har blivit djupare när vi har fått uppleva Gud tillsammans. Vi har pussat på varandra, kramat varandra ocn nypt varandra på uppmuntran från scenen.

Vår kära Emelie är ju på plats där och har varit delvis ansvarig för dekorationerna och helt ansvarig för recepionen. Jag är så stolt ver henne! Hon hade reserverat två platser för oss, på andra raden precis bakom talarna. Det betydde att vi inte behövde köa i timmar för bra platser.

Sen har det varit otroligt bra undervisning. Charlotte Gambill som står som värd för konferensen är sååå bra. Hon talade om "Putting you hand up". Vi har inga ursäkter för att inte räcka upp handen när Gud frågar efter arbetare. Hon talade också om "The 2 ugly sisters" de två fula systrarna Lea och Rakel.

Nancy Alcorn, en annan hjälte i vår värld, arbetar med unga tjejer som har hamnat i svårigheter. Ätstörningar, självskador, trafficking, ofrivillig graviditet, våldtäkt... Hon sa att det handlar inte om behandling utan om förvandling. Bara Jesus kan hela till 100%. Och hon vet vad hon talar om. Hon har sett 1000-tals "hopplösa" tjejer bli friska. Kolla in länken: Mercy Ministries

Mellan mötena bjöds det på Morning tea med kakor och man kunde köpa Starbucks kaffe. Det var enormt långa köer överallt. Ni vet tjejer... En av de sakerna som berörde mig mest var Watoto - föräldralösa barn som har fått ett hem. Kolla in länken: Watoto

Lucinda Dooley från Hillsong South Africa, var fruktansvärt rolig. "Going to a whole another level". Gud vill ta oss till en helt annan nivå. Hon talade också om "The simple things in life are often the best". Vi bär en på en massa "lådor" som vi måste släppa taget om och göra våra liv mycket enklare. Det är som Niclas brukar säga "keep it simple stupid". Lucinda talade också om vad lämnar du efter för arv. Vad är det man kommer ihåg om dig? Vad lämnar du efter till dina barn, dina vänner, Guds församling? Vad vill du vara känd som?

Donna Crouch från Hillsong Australia talade om "Storm proof". Att stormar är en del av livet, vi måste bara lära oss att navigera genom dom. Det finns olika sorters stormar:

1. Gud flyttar på målen du satt upp.

2. Omständigheter som du inte kan påverka.

3. Dina egna dumma misstag.

Frågan är hur vi hanterar stormar. Kom ihåg att stormen som kommer är inte från Gud, den är bara en del av livet.

Donna talade också om kraften i att säga ja. Att gensvara på det Gud kallar dig till.

Efter tre välfyllda, uppmuntrande och fantastiska dagar var det dags att åka hem. Det här är orden vi lämnade Bradford med, och det här är ord som jag vill säga till dig som har orkat läsa allt. Tillsammans kan vi göra skillnad i vår vardag. Vi har fått mycket och vi ska ge det vidare till andra.

Utdrag från min dagbok 29/6 2002

Ukki och Emelie

Igår den 5/6 var det 10 år sen min kära pappa dog. Det känns som det var igår. Minns känslorna och tankarna jag hade, minns precis var jag satt och det samtal som kom och alla de samtal som följde. Dagen efter begravningen skrev jag i min dagbok:

"Ja, nu är det över. Det som man befarat, ängslats och varit orolig för hela livet. Hur man skulle klara av sina föräldrars begravning. Nu vet jag det, för igår begravde vi min pappa. Så fruktansvärt det var. Vi sov alla ganska bra utom Miriam som hade en ganska jobbig natt. Vaknade med en stor klump i halsen och i magen och en ovilja att gå igenom det vi skulle göra. Jag stod i duschen och önskade att det bara var en mardröm. Men det var det inte. Utan vi var tvungna att göra detta. Det var med panikkänslor och overklighetskänslor som vi åkte till skinnsberg. Alla pappas bröder och syster var där. Alla mammas syskon utom en var där. Även några kusiner. Det var helt ofattbart i kyrkan. Där satt vi längst fram som sörjande och pappa ligger i kistan och vi gråter och sörjer. Det känns så hemskt och overkligt. Så definitivt att han inte finns längre. Jag höll på att bryta ihop vid kistan när det var dags att ta farväl, men det gick bra. Det var sorgligt att se alla som sörjer, men å andra sidan hjälper det sorgearbetet. När alla hade gått ut stannade Anette och jag kvar vid kistan. Då bröt jag ihop, grät och sa att jag inte ville lämna pappa här och vägrade tro att detta är sant. Men jag var tvungen och det var oerhört smärtsamt. Minnestunden var fin. Idag har tomheten och saknaden kommit över mig. Jag har varit tvungen att acceptera att han är borta. Jag måste lära mig att leva utan pappa."

Det har varit svårt att lära sig leva utan pappa. Än idag kan jag tänka "det här hade pappa tyckt om" eller "om pappa hade levt så hade han kunnat fixa detta". Miriam och pappa var väldigt nära varandra, och hon kan fortfarande brista i gråt och säga "jag saknar ukki". Vi saknar ukki allihop. Han finns för alltid i våra hjärtan.

Gastroskopi

Miriam har gjort det många tycker är obehagligt, äckligt, smärtsamt - hon har genomgått gastroskopi. Hon har haft ont i magen och man har sett att hon har gallstenar, men att hon kan också lida av magkatarr. Så remiss skickades till gastroskopi och jag måste säga att det var hemskt. Jag kunde inte förbereda henne på något sätt eftersom ingen av oss har genomgått det.


Hon fick panik. Jag vågade inte titta utan satt bakom och höll i händerna. Visst var det snabbt gjort, för magen såg jättefin ut, men det var fruktansvärda två minuter för Miriam. Niclas satt utanför och hörde hur hon skrek. Miriam är vår hjälte. Hon har utstått mycket, men det här var nog det värsta.

McDonalds var gott efter att ha fastat sen tidig morgon.

Arbetskraft sökes!

Jag skrev en jobbannons idag. I annonsen står det att det enda som krävs för det här jobbet är ett villigt hjärta. Utbildning sker längs med vägen. Det är ett spännande arbete, kan vara farligt, men vid sådana tillfällen finns både utrustning och livvakter att tillgå. Det är ett mycket socialt arbete, utlandstjänst kan förekomma. Ingen åldersgräns, barnarbete välkomnas. Totalt jämlikt och jämställt. Ingen sista ansökningsdag, men för att inte missa något så rekommenderas "så fort som möjligt". Lönen är retroaktiv, dvs du får den när du slutar. Mat och husrum samt andra levnadsomkostnader täcks vartefter. Vill du veta mer, läs vår handbok eller knäpp händerna och ta ett samtal med vår vd. Arbetskraft sökes, var temat på min predikan idag.



Det är ett jobb som passar alla. Arbetet kräver sin man och sin kvinna. Läser man i Bibeln och Lukasevangeliet 10 så är det inte ett lätt arbete. "Därefter utsåg Herren sjuttio andra och sände dem två och två framför sig till varje stad och äplats dit han själv skulle komma. Han sade till dem: "Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå ut! Se, jag sänder er som lamm in bland vargar. Ta inte med er någon börs eller lädersäck eller några sandaler, och hälsa inte på någon under vägen. När ni kommer in i ett hus, säg då först: Frid över detta hus. Och om där bor en fridens man, skall den frid ni tillönskar vila över honom. Annars skall den vända tillbaka till er. Stanna i det huset, och ät och drick vad ni får, ty arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, så ät det som sätts fram åt er. Bota de sjuka i den staden och säg till folket: Guds rike är nu hos er. Men om ni kommer till en stad där man inte tar emot er, gå då ut på gatorna och säg: Till och med dammet som har fastnat på våra fötter i er stad stryker vi av för att vittna mot er. Men det skall ni veta att Guds rike är nu här."(Lukas 10:1-11 SFB)

Efter gudstjänsten klockan 16 hade vi kyrkkaffe hemma hos oss. Det var trångt. 35 personer kom. Barnen hoppade på den nyinskaffade studsmattan eller spelade fotboll och badminton. Jag älskar sånt här. Älskar att ha huset fullt med folk och höra tjattret av samtal. Nu är ännu en dag till ända. Tänker tillbaka på veckan som gått. Esther fyllde 10 i torsdags och hade kalas för sina klasskompisar, fredag var farmor och farfar på fredagstacos, igår cyklade Niclas Ringsjön runt, 125 km. Vi har som tradition att ha Esthers dagiskompis med familj över på mat efter cyklingen. Det är Martins förtjänst att Niclas cyklar.

Så det har varit en bra vecka. Veckan som ligger framför innehåller gastroskopi för Miriam, Sveriges nationaldag, Anne till Bradford och Cherish, Miriam skolavslutning. Lite av varje som sagt.