Usch!

Är tillbaka efter ett långt uppehåll. Bryr mig inte om att sammanfatta sista tiden, nästan ett helt år. Usch vad tiden går.

Usch också till den senaste veckan. Sådana här veckor undrar jag hur man orkade med så mycket förr, men då var man ju yngre i och för sig.

Förra söndagen började fantastiskt. En stor högtid för Nathalie och vår Esther. Det var dags för det efterlängtade dopet. Kyrkan var full av folk. Nathalie hade tagit med sig flera från sin släkt som aldrig varit i en frikyrka tidigare. En utmaning för Niclas som predikade, men han fick god beröm av våra gäster. "Jag lyssnade hela tiden" var det en som sa.

Efter gudstjänsten drog vi till Vaxsjön och hade världens finaste dop. Det är något speciellt att få döpa sin egen dotter. Vi är så stolta över Esther som tagit ett sådant viktigt beslut. Samma för Nathalie. En tjej som kom till kyrkan för första gången i augusti förra året. Och nu ville hon döpa sig. Fantastiskt! Släktingarna var rörda och sjöng med i lovsångerna.

Esther

Gäster

Nathalie 

Vi hann knappt bli färdiga med dopet då Miriam ramlar och slår sig rejält. På måndagen då vi fick åka ambulansen in till Lund så visade det sig vara en spricka i fotknölen. Fint gips sattes på och sen var det inte mer med det. Förutom att jag fick ställa in min del av Nyhemsresan. Niclas åkte själv. Samtidigt som han hade fantastiska samlingar så hade Miriam det kämpigt med både kramper och smärtor i benet.

Numera får man välj färg på gipset

Då undrar man ju förstås vad det är som gör att det blir så här. Man skulle kunna ifrågasätta Gud och sätta skuld på honom för att han inte beskyddar. Men den vägen har jag lärt mig att inte gå. Det lönar sig inte för man får ändå inga svar. Jag har lärt mig att förtrösta istället och be om styrka och kraft och nu också om massor med tålamod.

Niclas kom hem och berättade om hur bra samlingarna hade varit och vi såg fram emot att fira midsommar. Men det gick inte heller. Miriams onda fot och kramper gjorde att vi helt enkelt inte orkade. Och nu har vi haft värsta natten då vi inte har sovit speciellt mycket. Har det inte varit för Miriam, så har det varit att hunden vaknar och vill ut när Emelie drösar in klockan två, och vill inte komma in, sömnen infaller sig till slut vid fyra för att bli väckt av att Miriam behöver skjuts till toan, somnar precis, då krampar Miriam och behöver medicin. Äntligen får vi sova... inte då... så vi gav upp. Tidig frukost, och då infaller sig lugnet. Så vi somnar om på soffan, Niclas och jag. Utmattade som småbarnsföräldrar. Bara det att vi inte är unga längre och orkar inte lika mycket. Nu hoppas vi på en bättre dag.

Skickar med dagens visdomsord! Du väljer själv vem du lämnar nycklarna till!

Women who change the world photo