Väst Sahara

Hur ska man sammanfatta en resa som betytt så mycket för oss? Egentligen är det rätt svårt att beskriva med ord, allt det vi fått vara med om, allt det vi fått se, alla människor vi fått möta... Vi har massor med intryck med i bagaget och jag ska försöka få ner några av dom. Hoppas du orkar läsa allt.
Det var många gånger vi undrade om vi skulle komma iväg. Visumen fick vi två dagar innan avresa, Lena fick hämta dom på ambassaden på vägen ner från Norrland. Samma dag måste jag åka (Niclas var var på Malta) in med Miriam till akuten pga dåliga levervärden. Tack och lov så var det inte så farligt.

Mona Birgitta Anne Lena

På lördag förmiddag träffades vi (Birgitta, Lena, Mona och jag) på Kastrup. Så spända och förväntansfulla står vi vid incheckningen med våra baggage fulla med gåvor. De andra tre får sina boarding pass men när det blir min tur så säger de att jag inte får resa! Mitt pass går ut om 4 månader, och algeriska myndigheterna kräver 6 månader. Att de gett mig visum hör inte hit tycker killen bakom disken. Men efter många samtal och böner till Gud, lite charm och några arabiska ord (han var arab, killen bakom disken) så ger han mig tillstånd att åka. Men inte förrän han visat mig regelboken och frågat "du har väl ingen israelisk stämpel i passet?" Vi fick springa genom säkerhetskontrollen och tax free (ingen shopping med andra ord) för flyget skulle gå om 45 minuter! På vägen hann vi tappa bort en av medresenärerna, men hon hittade oss.

Tre flyg och en karavan med bilar senare var vi framme i flykting lägret. Det var mitt i natten, inte en lampa tänd. Vi kliver av bilen och möts av en fantastisk stjärnhimmel. Vilket välkomnande!

Ris, pommes, kyckling och coca cola

Kamel kött och mjölk är vanlig mat

Första morgonen vaknar vi till en frukost bestående av en termos med varmt vatten och mjölk, Nescafé, baguetter och äppel confiture. Så såg det ut alla morgnar förutom att ibland var det också bredbar ost. Vi fick god lunch, goda middagar, men tur att vi hade lite kexchoklad så vi fick lite sött i oss. En av middagarna hos vår tolk bestod av kamelkött, cous cous och morötter och den obligatoriska cocacola flaskan.



Men jag hade önskat jag hade tagit med mig lakan, handduk och kudde. Vi skulle bo på "hotell" och det gjorde vi säkert också men det saknades lite saker. Vi hade i alla fall tagit med toapapper och jag hade köpt en nack kudde i Paris på vägen ner. Men vi lånade ihop en handduk som vi turades om att använda.

Människorna var helt fantasiska. Vi blev väl bemötta och alla var mycket trevliga. Trots all säkerhet och pådrag när det gällde oss så kändes det som att vi var mycket trygga. Nu är det en massa västerlänningar och arbetar i det här området, men just där vi var såg vi inte så många. Barnen kom fram och ville ha "caramello". Ja, språket man talar här är spanska och hasania, en arabisk dialekt. Så om man blandar alla språk man kan och lägger till kroppsspråket så klarar man sig lite i alla fall lite. Vi hade hjälp av en 16-årig kille som framförallt hjälpte Birgitta och Lena på sjukhuset.



Vårt uppdrag var att arbeta en vecka dels på sjukhusen och dels med att lära kvinnor att laga mat. Man hade samlat ihop diabetes patienter och patienter med högt blodtryck. Det var inte så lätt då det saknades massa utrustning och medicinerna var inte alltid tillräckliga. Mona och jag fick improvisera med de få ingredienser det gick att få tag på. Men pannkaka, finska innar, kladdkaka, persikopaj och kalops med spagetti hann vi med. För att inte tala om sista dagen då vi fick spela xbox tillsammans med tjejerna. Det var roligt.

Kvinnorna väntar på att få komma in till Dr Birgitta

Vi hade också samlat in en massa grejer här i Sverige. 4 resväskor fulla med svarta handskar och strumpor, solkärmer och solglasögon, lypsyl och läppglans, bh, kexchoklad, tandborstar och tandkräm, lekasker och xbox med massa spel. Det var roligt att se minerna på flickorna när de fick varsin påse med lite allt möjligt.

Fredag var helgdag, men basaren var öppen. Så lite shopping hann vi med. Och en lunch i ett sahrawi hem. Det var mycket intressant. Som sagt kamel kött.

Jag skulle vilja säga att det var nästan lika svårt att komma därifrån som det var att komma dit. Det var svårt att lämna alla nya vänner. Efter en lång väntan på första flyglatsen satte vi oss på planet till Algiers. Där hade vi 6 timmars väntan. Så vi hann både äta frukost, vila och fika innan det var dags att gå på planet mot Paris. Och precis när det var dags att åka kommer en snöstorm! I Afrika! Helt otroligt. Fick vänta ytterligare tre timmar innan vi kom iväg. Betydde att vi missade flyget i Paris och fick ta ett senare plan. Klockan 23.30 var vi hemma i Höör. -15 grader kallt. 24 timmars resa från dörr till dörr och lika många graders skillnad i vädret. Brunt byttes ut mot vitt.

Vi fick alla mersmak och planerar att åka ner igen. Folket behöver mycket stöd på alla sätt. Vi har mött en massa intressanta människor och fått otroliga myndighetskontakter. Vi saknar Hamada, Aziza, Mohammed, Luara, Chili, Brahim...