På flygplatsen i Larnaca träffade jag Gunnel. En tant som såg ut som att hon behövde hjälp med en väska. Jag frågade if she needed help och hon svarar på svenska nej tack jag klarar mig själv. Men jag tog hennes väska och bar den till ett café där hon frimodigt sätter sig vid mig och börjar berätta om sitt liv. På två timmar fick jag veta att hon är 85 år, änka sen 31 år tillbaka, har en son som är sjuk i ALS (vet du vad det är frågar hon mig), älskar att resa och har sommartsuga som hon sköter själv. Så snygg, med målade naglar (tar en hel dag att fixa) ögonskugga, rouge och läppstift "den dagen man slutar sminka sig är man gammal". På mitt påstående att hon varit änka i 31 år, en stor del av livet, svarar hon "ja men det betyder ju inte att jag inte har träffat andra". Man behöver känna sig attraktiv och älskad även när man blir äldre fick jag veta. Hon bröt 5 revben vid ett försök att cykla vid 83 årsålder. Doktorn var så snygg, hade jag bara varit lite yngre, äsch förresten han var säkert redan upptagen... fick mig att gapskratta så att de andra café gästerna tittade på oss förundrade över vår gemenskap. Gunnel tog tag i mitt hjärta på ett speciellt sätt. Två annars så tråkiga timmar på en flygplats bara försvann. Vi skildes åt i flygplanet. Hon satt på rad 34F och jag på 9A. Hon gick ut där bak och jag där fram, fortfarande med hennes väska i andra handen. Vi hittade varandra på Wiens flygplats och jag frågade henne om hon blivit orolig över sin väska. "Nej, jag visste att jag kunde lita på dig" sa hon och tog mig under armen. Tillsammans gick vi till Starbucks och hon bjöd mig på en liten latte som visade sig bli en stor, då hon inte hade förstått vad flickan bakom disken sa. Hon drack sin med sugrör. Vi bytte adress och telefonnummer: Jag hade fått en ny vän. Hon fick till och med säkerhetskontrollen att bryta sina regler då hon aboslut skulle ta ett kort på mig efter att jag gått igenom till min gate.
På planet satt jag bredvid en nervös man från ett arabland. Han gjorde mig lite nervös och saker och ting började snurra i mitt huvud. Mobilen han hela tiden tog fram och tittade på blev plötsligt en tidsinställd bomb. Äsch, larvigt tänkte jag och sjönk ner i min bok igen. Denne man kom ifatt mig på vägen ut från planet och frågade mig vart man hämtar väskorna? Lyser det svensk om mig? Hoppas inte det, för jag är ju finsk. Men också han frågade mig på svenska. Han berättade att han skulle vidare till Bromölla och frågade mig vägen till tågen. Jag berättade att jag skulle på samma tåg. Så när hans väska kom före min frågade han om han skulle vänta på mig. Det går inte att köpa tågbiljetter utan cash, till min reskamrats stora förtvivlan. Har man inte kort så är man illa ute, om man inte har snälla medresenärer som kan tänkas bjuda på resan. Jag hade kort som tur var och han hade cash. Så vi gjorde ett byte. Ett stycke biljett i utbyte mot cash, fick till och med behålla växeln. Tillsammans på tåget får jag veta att han är kurd. Att han bor i Karlskrona med sin familj sen 10 år tillbaka. Att våra barn är i samma ålder och när han hör att vi har en dotter som heter Mariam (Miriam på arabiska) så frågar han om min man är svensk. Jag fick en geografi lektion om Kurdistan, lite politiska åsikter och jag fick hans adress. Han ville att vi skulle komma och hälsa på nästa gång vi är i Karlskrona.
Ikväll har jag varit i min kyrka och träffat familjen. Ja, den stora familjen. Borta bra men hemma bäst. Någon, som inte går till kyrkan, sa till mig för länge sen "tänk vad dina barn får träffa mycket människor. Mina barn har bara sina far- och morföräldrar". Så är det, mina barn har många vuxna omkring sig. De lär sig att umgås med alla åldrar och alla sorters människor. Det är vad kyrkan handlar om, en stor familj, en brokig syskonskara med olika bakgrunder, olika hudfärger och kulturer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar