För precis ett år sen fick jag ett sms som var bokstavligen ett rop på hjälp. Niclas och jag var i Stockholm på regionledarsamling. Vi satt i bilen på väg in från våra kompisar där vi sovit på natten. Det var precis vid Huddinge sjukhus. Det var min svägerska som skrev att man inte längre kunde få kontakt med min svåger/Niclas bror. Att nu var det inte länge kvar. Vi skulle skynda oss till Kungälv.
Jag fattar inte att det är ett år sen. Det har gått så fort. Mina tankar går naturligtvis till Gunilla och pojkarna och Niclas föräldrar. Dagarna som följde är en enda stor dimma. Minns inte så mycket av det. I morgon blir en tuff dag. Det är då exakt ett år sen Jan Peter Collén lämnade oss för en bättre värld.
Jag fattar inte att det är ett år sen. Det har gått så fort. Mina tankar går naturligtvis till Gunilla och pojkarna och Niclas föräldrar. Dagarna som följde är en enda stor dimma. Minns inte så mycket av det. I morgon blir en tuff dag. Det är då exakt ett år sen Jan Peter Collén lämnade oss för en bättre värld.
Jag sitter med öppen dörr mot skogen. De låter som fåglarna har kafferep. Vilket liv! Niclas är ute och cyklar, han ska visst vara borta i flera timmar. Bara han hinner tillbaka i tid, så vi kan åka på 70 års kalas. Vi har fått kontakt med gamla vänner till oss från Malmö tiden. Det ska bli kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar