Utdrag från min dagbok 29/6 2002

Ukki och Emelie

Igår den 5/6 var det 10 år sen min kära pappa dog. Det känns som det var igår. Minns känslorna och tankarna jag hade, minns precis var jag satt och det samtal som kom och alla de samtal som följde. Dagen efter begravningen skrev jag i min dagbok:

"Ja, nu är det över. Det som man befarat, ängslats och varit orolig för hela livet. Hur man skulle klara av sina föräldrars begravning. Nu vet jag det, för igår begravde vi min pappa. Så fruktansvärt det var. Vi sov alla ganska bra utom Miriam som hade en ganska jobbig natt. Vaknade med en stor klump i halsen och i magen och en ovilja att gå igenom det vi skulle göra. Jag stod i duschen och önskade att det bara var en mardröm. Men det var det inte. Utan vi var tvungna att göra detta. Det var med panikkänslor och overklighetskänslor som vi åkte till skinnsberg. Alla pappas bröder och syster var där. Alla mammas syskon utom en var där. Även några kusiner. Det var helt ofattbart i kyrkan. Där satt vi längst fram som sörjande och pappa ligger i kistan och vi gråter och sörjer. Det känns så hemskt och overkligt. Så definitivt att han inte finns längre. Jag höll på att bryta ihop vid kistan när det var dags att ta farväl, men det gick bra. Det var sorgligt att se alla som sörjer, men å andra sidan hjälper det sorgearbetet. När alla hade gått ut stannade Anette och jag kvar vid kistan. Då bröt jag ihop, grät och sa att jag inte ville lämna pappa här och vägrade tro att detta är sant. Men jag var tvungen och det var oerhört smärtsamt. Minnestunden var fin. Idag har tomheten och saknaden kommit över mig. Jag har varit tvungen att acceptera att han är borta. Jag måste lära mig att leva utan pappa."

Det har varit svårt att lära sig leva utan pappa. Än idag kan jag tänka "det här hade pappa tyckt om" eller "om pappa hade levt så hade han kunnat fixa detta". Miriam och pappa var väldigt nära varandra, och hon kan fortfarande brista i gråt och säga "jag saknar ukki". Vi saknar ukki allihop. Han finns för alltid i våra hjärtan.