Det har varit en lugn dag efter att ha åkt över 200 mil på några dagar. Intensivt men härligt. I måndags gick färden ner mot Arlanda. Men en lite avstickare hos ett par äldre damer som ville bjuda våra internationella gäster (och mig) på svensk husmanskost. Köttbullar, potatis, gräddsås och lingonsylt. Att blanda sött med vanlig mat var lite konstigt tyckte gästerna. Till efterrätt blev det blåbärspaj med dagsplockade blåbär och vaniljsås till det. Med fulla magar for vi vidare mot Arlanda där vi mötte Emelie och Miriam.

Det var svårt att säga hejdå till mina vänner. De har varit så mycket skratt och glädje och bus på resan att det blev rent av alldeles för tyst i bilen hem till min mamma. Trösten är den att vi träffas snart igen.

Färden gick till Skinnskatteberg och min mamma. En snabb visit. Men ändå värdefull. Det var länge sen vi träffades. 600 km är långt att åka bara för en helg. Nu hade vi vägarna förbi.

Jag har haft en hel del tid att tänka under resan. De perspektiv jag fått på min egen och min familjs situation och liv. Har fått höra och komma så nära en helt annan värld där behoven är så stora och arbetarna är så få. Vad kan jag göra för att göra en skillnad i Väst Sahara till exempel? Vad kan jag göra för att hedersmorden i Jordanien ska upphöra? Vad gör jag för att vara med och förvandla liv i Höör? Jag har verkligen fått ett annat perspektiv på saker runtomkring mig.